Riksrevisionen kritiserade 2008 i en granskning regeringens användning av begreppet "utanförskap". Bland annat pekade de på att när man i statistiken slår samman olika personers kortare frånvaro från arbetsmarknaden riskerar det att ge en missvisande bild av hög långvarig frånvaro. Vidare menade Riksrevisionen att antalet personer som får sin inkomst från ersättningssystemen är ett problematiskt mått eftersom det är så pass känsligt för politiska förändringar. Det innebär att man kan minska utanförskapet mätt på detta sätt utan att det speglar någon ökad sysselsättning, till exempel genom l att man gör det svårare att få sjukpenning och färre personer därmed får det. Att regeringens mål för den ekonomiska politiken är "minskat utanförskap" kritiserades även det av Riksrevisionen. Detta eftersom begreppet "utanförskap" saknar tydlig definition och inte är möjligt att bryta ned i kvantitativa termer, vilket enligt finansutskottets riktlinjer är en förutsättning för att kunna fungera som underlag för statlig styrning. Avsaknaden av entydig definition har försvarats av finansminister Anders Borg med att "utanförskap" är ett samlingsbegrepp för ett samhällsproblem som inte kan kvantifieras med en enda storhet.
Vidare:
Nationalekonomen professor Bertil Holmlund vid uppsala universitet skriver:
"Utanförskap har visat sig vara ett vinnande koncept i den politiska retoriken, men det finns en rad problem förknippade med att använda sig av regeringens mått på utanförskap som indikator på framgångsrik sysselsättningspolitik.
Den kanske främsta invändningen är att utanförskap faktiskt inte mäter frånvaro från arbetsmarknaden i någon generell bemärkelse. Det som mäts är i princip enbart sådan frånvaro som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemen. All arbetslöshet ingår inte, utan bara den arbetslöshet som omfattas av ersättning.
Det innebär att om ersättningsperioderna i a-kassan förkortas - eller arbetsvillkoret för ersättning skärps - blir resultatet rent mekaniskt att antalet personer i utanförskap minskar även om sysselsättningen förblir opåverkad. Om ersättningsperioderna förlängs - så som skedde i Sverige 1974 - kommer "utanförskapet" automatiskt att öka.
En indikator på utanförskap som baseras på ekonomisk ersättning kan lätt manipuleras för politiska syften. Regeringen kan minska utanförskapet enbart genom att förkorta ersättningstiderna eller skärpa kvalifikationskraven, alldeles oavsett vilka effekterna blir på faktisk sysselsättning, arbetslöshet eller sjukfrånvaro.
Utanförskap ger associationer till långvarig frånvaro från förvärvsarbete och det är så den politiska retoriken ofta formuleras. Men det utanförskap som mäts är ett hopkok av kortvariga förvärvsavbrott, korttidsfrånvaro, långvarig arbetslöshet och förtidspensioneringar. En minskning i utanförskapet behöver alltså inte alls ha något samband med att den långvariga frånvaron från arbete har minskat.
Att beskriva all frånvaro från arbete som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemen som utanförskap gränsar till missbruk av modersmålet.
En stor del av de ersättningar som bidrar till det uppmätta utanförskapet är knutna till förvärvsarbete. Arbetslöshetsersättning utgår till exempel till den som genom förvärvsarbete har kvalificerat sig för ersättning. Fler personer i arbetskraften leder därför, allt annat lika, till fler personer i utanförskap, eftersom arbetslösheten inte kan avskaffas.
Att tala om utanförskap må vara effektiv politisk retorik, men att välja antalet helårsekvivalenter som central indikator på framgång i sysselsättningspolitiken skapar pedagogiska problem. Hur ska man förklara och värdera situationer när både sysselsättningen och utanförskapet ökar? Eller när sysselsättningen ökar med 50 000 personer samtidigt som utanförskapet minskar med 25 000? Sysselsättning och arbetslöshet handlar om människor av kött och blod och det är relativt lätt att förklara vad förändringar i dessa tal betyder. Det är svårare att förklara vad en förändring i utanförskapet, mätt i antal helårsekvivalenter, betyder.
Finansministern är visserligen en god pedagog men hans pedagogiska talanger borde användas till något viktigare än utanförskapsexercis.
Utanförskap kan inte användas för meningsfulla internationella jämförelser av framgång i sysselsättningspolitiken. Välfärdsstater med generösa trygghetssystem, till exempel de skandinaviska länderna, kommer i sådana jämförelser att framstå som mindre framgångsrika enbart därför att personer som inte arbetar har större tillgång till offentliga trygghetssystem. I USA har andelen arbetslösa som får arbetslöshetsersättning uppgått till cirka en tredjedel; i Sverige har denna andel varit ungefär dubbelt så hög.
Att mäta utanförskap skapar knepiga avgränsningsproblem. Borde inte till exempel arbetssökande studenter med studiemedel ingå? De räknas ju (numera) som arbetslösa och borde väl då vara kvalificerade för att ingå i utanförskapet? Och ska en person som går från arbetslöshet till arbete med hjälp av anställningsstöd eller annan åtgärd anses vara kvar i utanförskapet, trots att han eller hon arbetar? Ska personer som får lönebidrag på grund av nedsatt arbetsförmåga räknas till utanförskapet?
Att mäta arbetslöshet och sysselsättning innebär också avgränsningsproblem, men här finns etablerade och internationellt vedertagna konventioner som vuxit fram under decennier. Regeringen har förtjänstfullt anslutit sig till dessa konventioner. Men nu håller man på att gräva ner sig i ett moras av godtyckliga mått på utanförskap, där ingen teori och ingen praxis finns etablerad.
Vill regeringen skaffa sig bättre beslutsunderlag för sysselsättningspolitiken vore det naturliga att ge SCB resurser för att förbättra arbetskraftsundersökningarna. Den offentliga statistikproduktionen bör skyddas från illa genomtänkta politiska hugskott".
Själv hade jag aldrig tidigare upplevt utanförskapet. Även om jag på sätt och vis var en outsider, en bohem i och med mitt yrke som konstnär så har jag alltid varit med på tåget. Jag har alltid kunnat röra mig fritt mellan olika sociala rum, grupper, projekt, samhällsklasser, institutioner och politiska block. Andra länkar: http://sv.wordpress.com/tag/utanforskap/
Ett exempel på utanförskap som jag saxat: Läs och begrunda om en utfrusen man i ett vinterland
Läs kommentarerIgår mitt i rusningen stod jag i kön hos vår lokala Ica. Mycket folk.
I kön intill min var den en man som drog uppmärksamhet till sig. Han var inte hel och ren. Han var trasig och smutsig. Ur jackfickan stack det upp en spritflaska. Han gjorde inget väsen av sig men allas blickar studsade mot denna man. I handen hade han två varor, två förpackningar av nånting.
Han stod precis som alla andra och väntade på sin tur. Men han var skitig när han gjorde det. Och kanske full också, kanske skitfull. Det märktes inte om han nu var det.
Han tappar en av sina varor i golvet. Inget anmärkningsvärt med det. Hade precis lika gärna kunnat varit jag med mina bylsiga och otympliga vantar. Med stor möda får han upp sin vara från golvet igen. Det var inte det att han var så full att han prickade fel med handen eller ramlade i backen. Det var mer det att han hade en lika stor gravidmage som jag utan att liksom vara gravid. Och han såg stel ut och så. Sliten. Ett hårt liv.
Han fick upp sin vara och när han fått det förbannade jag mig själv för att jag inte hade hjälpt honom. Visst, visst, det går inte skitfort för mig heller att plocka upp saker från golven, men jag riskerar inte att ramla rakt in i tidningsställ med huvudet före. Jag har fortfarande balans.
Jag är inte en sliten farbror med ett hårt liv i ryggen.
In kommer en väktare. Han ställer sig strax bakom mig och pratar med en ur personalen. Jag tror att den mannen har en chefspost. Ica-chefen tycks ha kallat på väktaren och nu möts dom i skuggorna för att spana.
Samtidigt har mannen i kön kommit lite längre fram i väntan på sin tur och tar upp ett litet paket nötter som ligger i stora högar där framme vid hans kassa. Han tittar på påsen. Han lutar sig fram för att lägga tillbaks den. Han missar. Påsen ramlar ner på golvet och hamnar osynlig nånstans mellan kundkorgar och korgar med nötter och godis och tidningar och tuggummin.
Mannen lutar sig fram för att se vart den tog vägen men inser att det där loppet är kört. Han höjer handen lite och mumlar, äh!
Jag förstår honom där jag står. Jag hade nog inte heller lyckats med den grejen faktiskt. Inte när påsen ramlat ner mellan massa annat och under saker och ting. Han kastade den inte på golvet med flit. Det var inte det att han struntade i vilket. Han gjorde sitt bästa, han misslyckades, han gav upp.
Bakom ryggen hör jag nu hur mannen ur personalen säger: “Nä, det där går inte!” och direkt upprepar vakten samma fras, “Nä, det där går inte!”
Männen har stått och iakttagit gubben hela tiden och nu har han begått ett misstag så stort att han inte längre är betrodd att köa i butiken.
Vakten dundrar fram till mannen och säger nåt. Vad vet jag inte men han gör tydligen klart för gubben att det inte ska handlas här. Vakten tar varorna och ger till mannen ur personalen. Sedan tar han gubben under armen och leder ut honom ur butiken. Gubben protesterar inte. Han bara går med.
Det här gjorde mig så otroligt illa berörd. Jag ville kasta mina varor på golvet och gå hem i protest. Det gjorde jag inte. Jag stod kvar i kön och höll käften. Såklart. Väntade på min tur. Betalade och gick hem. Hyrde en film på vägen, Bröllopsfotografen. Den var faktiskt rolig. Vi åt dillstuvad potatis, såg nåt på vår stora teve, la oss i vår renbäddade stora säng, tittade på den där filmen i en av våra dvd-spelare. Hade det så väldigt bra utan att tänka på hur bra vi hade det. Som vanligt.
Jag ville fråga den där vakten och mannen ur personalen om man inte får tappa saker på golvet i affären. Om man åker ut med huvudet före då? Om de gäller alla som prickar fel och inte har fysik nog att göra något åt det. Eller om det bara gäller alkoholiserade farbröder.
Jag kan ju gissa.
Vad är det för jävla samhälle folk försöker skapa omkring sig? Ett där en alkis inte får köpa ett paket leverpastej om han inte gör det absolut felfritt för att inte riskerat att inte få köpa den där leverpastejen över huvud taget?
Hade det inte varit LÄTTARE att bara plocka upp den där påsen nötter efter honom när han gått, istället för att som nu gå tillbaks med hans varor och ställa till en liten maktscen där gubben ska ut, ut, ut!
Jag blir ledsen och skitförbannad när jag tänker på vilka oerhört osympatiska och kalla människor det finns.
Över en påse nötter liksom. En påse nötter på ett golv. Herregud. Man hittar varor på fel plats överallt i butiker eftersom folk inte orkar gå tillbaks tjugo meter hit eller dit. Skulle jag åka ut med en vakt under armen om jag ställde mjölet bland tampongerna, skulle du, skulle D, skulle kungen?
Gubben åkte ut för att han missade. För att han inte var hel och ren. För att det stack upp en kvarting ur hans ficka och för att hans kropp inte räckte hela vägen. För att andra kunder ska slippa köa med en utslagen.
För att nötterna hamnade utanför.
Dt var inte min tur än. Jag såg hur gubben försvann ut genom dörrarna med en vakt under armen. Jag hörde orden innan och efter. Jag såg allt.
Men jag såg aldrig hur någon ur personalen såg till att lägga tillbaks de där nötterna på sin rätta plats igen. Den där oerhört viktiga påsen som liksom avgjorde allt. Den ligger fortfarande på ett golv eftersom det inte på något sätt spelar någon människa någon som helst roll. Eftersom det aldrig någonsin handlade om att nötterna hamnade fel, utan om vems fel det var att dom gjorde det.
ttp://svt.se/2.33831/1.1913292/ulf_utsattes_for_ofattbara_overgrepp?lid=puff_1913292&lpos=lasMer
http://veronica-palm.blogspot.com/2010/03/en-av-manga-berattelser-om-hur-de-nya.html
Hur mäter man utanförskapet? Se artikeln i UNT.se http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=2-AV_ID=774579,00.html
