Rondellhundar Det hela började egentligen 1991 när jag och min konstnärskollega kenneth Croneland tog kontakt med vägverket för att initiera ett projekt ang konst i trafikmiljö. Vägverket tände på idéen och vi fick 50.000:- för att göra en inspirationsbroschyr. Vi tog kontakt med ett flertal regionala vägverksdirektörer och vi fick mycket positiva responser. Broschyren gavs ut samma år. Vi fick även kontakt med trafikforskaren Christer Hydén vid LTH som höll på med ett forskningsprojekt om minirondeller, Något som var helt nytt i Sverige. Resultatet i hans forskning pekde på att minirondeller minskade olyckstillfällen, sänkte hastigheten ochminskade utsläpp. Problemet var att få trafikanterna att acceptera detta nya. Försöksstaden var Växjö.
Vi började samarbeta. Han som tekniker och vi som konstnärer med målet att utforma rondellerna estetiskt och därmed öka acceptansen. Allt fler blev intresserade och vi startade en 8 veckors kurs för konstnärer "Konst i trafikmiljö" på af-kultur i Malmö. Detta ledde småningom fram till en intresseförening VIA BONUM med trafikforskare, arkitekter/stadsplanerare och konstnärer som medlemmar. Vi hade täta kontakter med vägverket och ett flertal försöksprojekt startade över hela landet. Vi reste även runt i Europa för att dokumentera liknande projekt. Jag hade bl.a kontakt med Christer Fällman, kulturchef i Linköping som initierade ett rondellkonst projekt där. Han gav konstnären Stina Opitz i uppdrag att utsmycka rondellen. Hon gjorde en hund i rondellen. Se länken rondellhund. Stinas rondellutsmyckning vandaliserades och hunden försvann. Spårlöst.
Plötsligt kom det dit nya hundar och så blev det än mer hundar i andra rondeller och det hela växte. Det blev en rolig grej. En folkrörelse.
Så kom Lars Vilks, som menar på att kvaliteten i ett konstverk kan mätas i hur mycket uppmärksamhet verket får i media. Hur mycket verket diskuteras, på idéen att själv göra en hund. Nu hade han ingen beställning. Ingen rondel Men det var inte det viktiga. Han gjorde en skiss som han ville ställa ut offentligt. Ingen var intesserad. Bl.a moderna museet tackade nej då de har en annan syn på kvalitetsbegreppet. Till slut ställdes skisserna trots allt ut i någon avkrok och Nerikes allhanda publicerade teckningarna. Ja resten vet ni. Nu hotas han till livet...och uppmärksamheten är enorm vilket innebär (enl hans definition på kvalitet) att det är SUCCÉ.
GRATTIS.
Väl formulerat.
SvaraRaderaSkrev så här till en vän tidigare idag.
"Jag undrar varför hela mediavärlden bara pratar om yttrandefriheten. Det finns väl inte en käft som säger att Vilks inte får rita vilka gubbar han vill? Att det finns extremister som vill döda oliktänkande är väl ingen nyhet, och inget som någon enda svensk accepterar?
Nej, det hade varit intressantare om någon vågade kritisera vilks för att vara tvåa på bollen o göra spekulativ b-konst, tycker jag. Varför rita en rondellmuhammed flera år efter de första karikatyrerna? Det är lite som att försöka skicka in en snarlik kopia av vinnarlåten i förra årets melodifestival i hopp om att vinna årets. Oj, nu vet jag, vi skickar ett hårdrocksband utklädda till monster till nästa festival. Wow, här snackar vi konstnärlig integritet och nytänkande!"
Med din text blev jag nästan bönhörd.